På en ö utanför Afrikas östkust går ett gäng kvinnor på stranden och samlar föda.
Några hundra kilometer därifrån, på fastlandet, går en man med en plog efter en oxe.
I en annan del av världen sätter en kostymklädd man en rapport åt sidan, han sitter på sitt kontor redo att fatta ett affärsmässigt beslut.
I dagens värld skulle de flesta se kvinnorna och mannen i Afrika som primitiva, och mannen på kontoret som framgångsrik.
Men är det så i verkligheten?
Vi ser brukande av jorden och insamlande av föda som något lägre, och brukande av hjärnan och insamlande av kunskap som något högre.
Men vad är det i slutändan vi lever av, mat eller kunskap?
När mannen på kontoret blir hungrig kan han inte äta sin kunskap eller sina ekonomiska rapporter, utan han är beroende av att det finns mat på butikshyllan, eller på restaurangen.
Kvinnorna på stranden och mannen med plogen har kanske inte så mycket kunskap om affärsvärlden och business men de vet hur man skaffar sig föda för sin överlevnad.
Kanske är det inte just de här kvinnorna och den här mannen som ser till att du har mat på bordet i dag, men såvida du inte själv är i matproduktionsbranschen så är det någon som producerat den mat du äter, antingen via odlande eller via insamlande av naturens resurser.
I dag har vi ju tillgång till mat från hela världen.
Det är klart att gå på en strand och samla föda eller att gå med en plog bakom en oxe kan ses som primitivt, men det är samtidigt de mest jordnära sätten att producera och samla mat.
Hur mycket teknologi vi människor än utvecklar och hur mycket kunskap vi än samlar på oss kommer vi alltid att vara beroende av naturen. Att leva nära naturen är det högsta av allt.
Med det inte sagt att vi ska stanna upp eller gå bakåt, utan utveckling är bra och nödvändigt. Vi är alltid på väg framåt i utvecklingen.
Samtidigt behöver vi komma ihåg att allt vi kallar utveckling inte är utveckling. Den utveckling som inte står i samklang med jorden och naturen, både den mänskliga naturen och naturen i stort, är i det långa loppet avveckling.
Den trend som pågått under lång tid, att människor allt mera överger landsbygden för städer, och allt mera överger kunskap om naturen för boklig kunskap har gjort oss allt primitivare. Det är trots allt kunskapen om oss själva, om naturen och om livet självt som är den mest grundläggande kunskapen.
Ju mera vi människor fjärmar oss från naturen desto primitivare blir vi, och ju närmare naturen vi lever desto högre kan vi utvecklas.
Därför att naturen är den närmaste källan till visdom vi har. Det är den källa vi själva kommer ur. Att leva av och i naturen är inte primitivt, det är den högsta formen av levande. Både kroppsligt och själsligt.