Med dagens teknik är allt tillgängligt. Svar på frågor, information, kontaktuppgifter finns bara ett par knapptryck bort.
Alltid.
Och mobilen via vilken man får fram alla dessa uppgifter finns, om inte i handen, så i alla fall inom räckhåll.
Alltid.
Med denna ständiga tillgänglighet ska allt ske omedelbart.
Ofta reagerar människor rent impulsivt och börjar fingra på mobilen. Svaren, informationen, allt finns ju där. Redo och väntande.
Varför denna brådska?
Om det skett en olycka eller någon håller på att dö är det bråttom, men nästan alla andra gånger är det ingen sådan brådska att något måste ske på en gång.
Det här att allt finns ständigt tillgängligt har gjort att människan ofta rusar in i någonting eller reagerar impulsivt i stället för att inse att saker och ting behöver tid på sig för att klarna, och att vi för det mesta får de svar och den information vi verkligen behöver då tiden är mogen.
I själva verket kan det många gånger vara bättre att avvakta, för saker och ting har en tendens att ha sin egen gång, och om man ger det lite tid så löser det sig ändå, eller så blir det på ett helt annat sätt än man tänkt sig, eller så inser man att den lösning man impulsivt tänkte sig inte alls var rätt, eller det att om man får svaret på en fråga i det stora hela varken gör från eller till.
Själv har jag ännu inte stött på någonting som skulle varit av en sådan brådska att jag behövt slå upp det via telefonen.
Det kan i och för sig vara ett tecken på att jag inte har någon sådan position i världen att jag behöver vara ständigt anträffbar och informerad.
Det finns en värld bortom den mobila brådskan, även i dagens värld, just här och nu. En värld som alltid funnits och som aldrig försvinner.
En värld där det är vi som bestämmer över mobilen, och inte tvärtom.