I Hanoi körde vi med taxi förbi Ho Chi Minh museet.
Intressant. Så beskriver ett par personer jag träffat krigsmuseet i Ho Chi Minh staden.
Det räcker i fråga om museum för min del.
Jag studerar hellre det som händer i dag än det som varit.
Det har ju liksom redan hänt, så det är inte så mycket att göra åt det mera.
Den levande verkligheten är det som händer och sker här och nu.
Historierna om historien kan ha sin plats om vi är medvetna om vad dessa historier är.
Krigsmuseet var intressant, men också väldigt ensidigt antiamerikanskt hade en besökare upplevt.
Så är det med den nationella historiebeskrivningen.
Den skönmålar och beskriver den egna nationen ur ett mycket fördelaktigare perspektiv än vad verkligheten är.
Det gäller inte bara Vietnam, det gäller även Finland och Sverige, och alla andra nationer.
Historien består av historier.
Och alla historier är beskrivna ur beskrivarens synvinkel.
De kan vara sanning för just den personen eller de personerna.
Bara den som varit med om en händelse kan veta vad som verkligen hände.
…och kan veta det enbart utgående från sin egen syn på händelsen.
Det finns historier skrivna av enskilda människor, och det finns historier skrivna för historieböckerna.
De förstnämnda beskriver den upplevda sanningen, de senare det man vill att människor ska uppleva som sanning.
Men gå för all del på museum.
Museerna existerar ju här och nu, så även om historierna är förgågngna kan man uppleva den levande verkligheten i museerna.