Skrev för någon dag sedan om hur livet i grunden är väldigt enkelt
…men att vi människor gör det komplicerat, därför att vi jagar skuggor i form av ambitioner och mål och allt möjligt i stället för att låta livet vara vad det är.
Ett annat sätt vi gör det komplicerat på är att vi ständigt jämför oss med andra, och jämför människor med varandra
…trots att livet skapat det väldigt enkelt, nämligen att vi alla är tillräckliga i oss själva.
Av någon anledning kom fröet till den här texten från det kyrkliga, och insikten om att kyrkan rangordnar sina undersåtar, så anses till exempel en biskop vara förmer än en ”vanlig” präst.
Men det är ju inget som enbart kyrkan sysslar med, det är något som genomsyrar hela samhället, med allehanda auktoriteter, idoler och dylika högst upp i samhällspyramiden, och med dem som inte passar in, de som av olika anledningar hamnat ”utanför” längst ner i hackordningen.
Hur står det här i förhållande till de universella mänskliga rättigheterna, vars första paragraf säger;
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Är inte det här rent hyckleri om vi ser till den hackordning vi skapat i världen?
De flesta människor anpassar sig till sin plats i hackordningen, och ser upp till dem som är ovanför och ser ner på dem som är nedanför.
Känner du din plats i den här hackordningen?
I sådana fall är ditt liv sannolikt komplicerat.
Vi kan aldrig hitta oss själva och vår plats i den här världen innan vi inser att ingen är ovanför oss och ingen är under oss.
Vi är alla lika mycket värda i den gudomliga leken.
Vårt människovärde är absolut i sig självt, och har ingenting överhuvudtaget att göra med status, titel, tillgångar och annat hittepå.
För livet är vi perfekta sådana vi är.
I den insikten finns enkelheten.
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för delningar från världen, utan krusiduller.