Egentligen skulle jag vilja gråta,
fast just nu kommer det inga tårar,
för att min känslighet ligger djupare än jag för tillfället når.
Tårar av glädje,
för den vackra värld vi lever i,
för det fantastiska livet som vi är en del av.
Tårar av sorg,
för att vi stänger oss inne i en liten bubbla,
för att vi gör oss själva så mycket mindre än vi är.
Vi är en del av hela det oändliga universum.
Det är kanske för stort för att vi ska kunna fatta det,
ännu,
och vi kan i bästa fall få små korta inblickar i vem vi är,
men det kommer en dag…
en vacker dag, och då talar jag inte om vädret,
då vi finner oss själva,
och inser vår storhet.
En storhet som inte har något med storhetsvansinne att göra,
utan en storhet som betyder att vi är ett med allt det som är.
Det är omöjligt att förstå där vi är i dag,
men en dag ska vi förstå det.
Det är en dag för tårar, tårar av ren glädje.
Och en dag för skratt.
Skratt för att vi inser hur tokigt vi sett på allt förut.
Så egentligen kanske det inte kommer några tårar därför att det jag helst av allt vill är att skratta.