Jag går min egen väg.
Även om det innebär att gå där ingen gått förut, och att jag måste prova mig fram och trampa upp min egen stig.
Även om det innebär att känna mig vilsen nu och då.
Även om vägen ibland är stenig och kuperad.
Även om den är kantad av utmaningar.
Även om det innebär att gå emot den högljudda rösten i huvudet, den som lever på omgivningens budskap, som ständigt säger att jag borde göra si eller göra så, gå den ”normala” vägen.
Även om det inte finns någon att fråga råd av, och sällan någon att diskutera med, till skillnad från den breda massans väg som är livligt befolkad, och där det finns en uppsjö av allehanda rådgivare och experter.
Ensamt känns det ändå väldigt sällan, kanske för att jag accepterat ensamheten som något grundläggande för människan, kanske för att jag ser att människorna på massans väg ofta är mer ensamma.
Eller kanske för att jag är på rätt väg. Min egen väg genom livet, en väg som inte är färdigt utstakad utan som formas vartefter jag går.