Till slut avslöjade den sig…världens ände. Slutplatsen för vandringen.
Trodde ju att jag var framme då jag nådde Fisterra i går, men någonting saknades.
Fisterra var liksom ”ingenting”, inte ens en skylt med ortens namn. Jag var tvungen att gå in på ett ställe och fråga;
Är det här Fisterra?
Det var det.
Det är klart, där fanns några härbärgen, något pensionat och hotell och några restauranger, men ändå var känslan;
Är det här allt?
Jag hade lika gärna kunnat ta bussen tillbaka till Santiago i går kväll, och min tanke i morse var att ta första bussen.
Men efter att jag intagit frukosten i morse var det som om en kraft tog tag i mig och ledde mig genom orten till vägen upp mot fyren bortom Fisterra, Faro de Finisterre, 2,5-3 kilometer.
Har inga problem att erkänna att jag hade noll koll på fyren, fram till i går eftermiddag då jag stannade till för en lätt måltid, och mannen som serverade nämnde om den. Sa att jag skulle lämna ryggsäcken i staden, för det var uppförsbacke till fyren (det var det i och för sig men snarare lätt sluttande än brant).
Så när den här kraften tog tag i mig i morse, tänkte jag; jag kan väl hänga på och gå och kolla vad som finns vid fyren. Det skulle gå en buss till tillbaka till Santiago lite senare på förmiddagen.
Det var magiskt. Obeskrivbart. Vägen upp till fyren.
Halvmörkt. Solen som steg upp över bergen och havet. Spred sin rodnad över himlen.
När jag nådde fyren hade solen gått upp.
Här vid klipporna fanns världens ände.
Nu förstår jag också varför någon frågat om jag ska ta ett dopp då jag kommer fram, och andra sagt att det inte går att bada där.
Nere i Fisterra finns det en badstrand, men uppe vid fyren och världens ände är det klippor rakt ut i Atlanten.
Det här är omöjligt att formulera i ord, men livet är magiskt. Och jag kan bara känna en stor tacksamhet.
Över hur saker och ting utvecklas; mannen som nämnde om fyren i går, kraften som fick mig att börja gå vägen upp mot den i morse, och hur vädrets makter verkligen framhävde all skönhet som finns där.
Ingen vind, klar himmel och solgudinnan som log sitt vackraste leende. Skönhet, skönhet, skönhet.
Ren och skär magi.
Och ”någon” som bestämt att spara det bästa till sist.
Vandringen fulländad!
Det var en magisk upplevelse där och då, men samtidigt inget jag kan leva på just nu.
Annat än i minnet. Livet är så fantastiskt funtat att det alltid går vidare.
Det som var i morse är historia nu. Det gäller inte längre.
Den här stunden är annorlunda, men precis lika magisk och precis lika mycket att vara tacksam över.
Den insikten är livets hela hemlighet.
Är nu tillbaka i Santiago de Compostela efter en tre timmars bussfärd på 90 kilometer.
Det var avkopplande att bara få sitta på.
På fredag morgon bär det av luftvägen via Madrid till Stockholm.
Livet går vidare, det är bara att följa med.