I kväll väntar sista tävlingspasset i friidrotts-VM här i Doha.
De flesta kvällar har jag suttit på samma sektion, med lite varierande platser. Det är fritt att välja plats på den sektionen.
Några gånger har jag ändå, mer och mindre frivilligt, flyttat på mig. Ofrivilligt var det i fredags då man släppte in en massa folk gratis för att se hemmafavoriten Mutaz Essa Barshim i höjdhopp och det var fullt på sektionen fast jag kom i god tid.
Det gjorde i alla fall att jag fick se tävlingarna ur ett annat perspektiv ett tag.
Det är bra att byta synvinkel ibland, det ger en ett annat perspektiv.
Det lärde mig bland annat att den sektion jag mest suttit på var en bra plats, den ger en bra överblick över händelserna.
Det här med perspektiv överlag är intressant. Två-tre personer som sitter bredvid varann på en läktare eller går på en gata uppfattar alla olika saker i omgivningen.
Vi ser alla olika saker, och även om det är samma sak vi iakttar uppfattar vi det alla på vårt helt egna sätt.
Hur vi uppfattar saker och ting beror inte på det som sker omkring oss, det beror på det som sker inom oss, på vårt inre perspektiv.
Får se vad den här sista tävlingsdagen bjuder oss att se på. Hur som helst blir det säkert något kul, för det beror som sagt var på det inre perspektivet.
Eller som jag sa till taxichauffören i går kväll då han lite beklagade att jag inte är gift;
Jag har så mycket roligt ändå.
Då skrattade han. Själv hade han en fru i Pakistan, dock ännu inga barn men önskade sig 15 stycken.