Nästan alla texter jag skriver här på bloggen nuförtiden föds ur det spontana.
Det kommer ett frö någonstans ifrån och sedan låter jag det bara växa.
Jag kan ibland tänka på bloggen och vad jag ska skriva om och det är helt tomt.
Men jag har lärt mig att det är helt okej, det som behöver skrivas kommer till mig när det är dags.
Faran ligger i om jag börjar förvänta mig att det ska dyka upp.
För i förväntan dör spontaniteten.
Förväntan bär med sig besvikelsen.
Vi går på bio, en konsert, teater, en fotbollsmatch, vad som helst, fyllda av förväntan.
I stället för att gå på evenemanget fyllda av spontanitet.
Ju högre förväntan vi har desto djupare blir fallet om vår förväntan inte uppfylls, vilket den sällan gör om vi har höga förväntningar.
Ju större spontanitet vi går med desto mera kommer vi att få uppleva. Ju större utrymme vi ger spontaniteten desto mera kommer livet att bjuda oss på.
Som det bjuder mig på de texter jag skriver.