I dag när jag var ute på promenad fick jag ett infall och vek av från vägen och in i skogen.
Jag gick längre och längre in och snart visste jag inte var jag var och åt vilket håll jag skulle gå.
Men jag fortsatte åt det håll som kändes rätt.
Ibland längs upptrampade stigar, ibland genom täta buskage.
Det var som att gå i en labyrint utan att veta var utgången är.
Snart började det falla ett lätt regn, som efter en stund ökade.
Då hörde jag bilar på vägen inte långt borta.
Och jag kom ut nästan på samma ställe som jag gått in.
Så är det också ibland i livet.
Vi är vilse och vet inte åt vilket håll vi ska gå.
Men ändå kan vi inte stanna utan vi måste fortsätta åt något håll.
Någonstans kommer vi alltid ut.
Kanske på en överraskande plats.