Ur förra texten;
Det är en värld där individen offras på kollektivets altare.
Och eftersom livet inte känner till något annat än individer betyder det att vi samtidigt offrar livet på samma altare.
Varför är vi så rädda för det individuella? Det betyder att vi är rädda för livet. För livet existerar endast genom individer.
Kanske beror rädslan på att vi som individer har ett ansvar, medan vi kan fly ansvaret genom att gömma oss i det kollektiva.
Men den som flyr ansvaret flyr även friheten. Vi kan aldrig nå en verklig frihet innan vi tar ett fullt eget ansvar.
Det allra mesta förtrycket här i världen sker genom olika former av kollektiv. När vi möts som individer, som människa och människa, kan vi mötas som jämlikar, medan kollektivet delar upp oss i klasser.
I mötet mellan individer spelar det ingen roll varifrån vi kommer eller vad vi tror på eller inte tror på. Det är när vi blandar in kollektivet genom politik och religion och dylikt det uppstår problem.
Det spelar ingen roll vem vi är (eller snarare vem vi tror oss vara), vi är alla individer, unika uttryck för livet.
Oavsett om vi har en hög status, om vi är rika, berömda, eller om vi har låg status, är fattiga, ensamma har vi alla kommit hit utan något annat än en naken kropp, och vi kommer alla en dag att lämna den här jorden i en naken lik-het.
Alla dessa uppdelningar och jämförelser är ett utslag av ett mänskligt maktspel. Det har inget som helst med livet att göra.
Medan vi är här är det endast genom vår individualitet vi kan uttrycka vår unikhet, vi kan uppfylla den unika uppgift livet har för oss.
Ingen av oss är här för att vara en kopia av någon annan. Livet skapar inga kopior, det skapar endast unika individer som är här en tid för att att därefter ersättas av andra unika individer.
Vi kommer alla ur och drivs av samma livskraft, men som individer är vi unika.