Skrev i går att det här friidrotts-VM är som en stor fest och att jag bara njuter av det.
Det kan mycket väl bero på nyhetens behag, att det är första gången jag besöker ett världsmästerskap.
Första gången brukar kunna vara speciell.
Det har förekommit en hel del negativ kritik mot tävlingarna, bland annat angående låga publiksiffror och förhållanden för maratonlöpare och gångare och arbetsförhållanden överlag här.
Det är klart, det finns säkert mycket skit under ytan.
Men även om njutningskänslan kommer av att det är första gången, och även om det finns smuts under fasaden betyder ju inte det att jag inte kan njuta av känslan så länge den varar eller att jag inte kan njuta av det goda i evenemanget.
Man bör vara medveten om att det positiva alltid bär det negativa med sig och vice versa, men man kan välja vilket man fokuserar på.
Och ibland kan det vara läge att fokusera på det negativa för det ger en nytt perspektiv på det positiva.
Man bör vara medveten om helheten, och inte fastna i vare sig det positiva eller det negativa. För att få balans på saker och ting.
Just nu är det läge för det positiva.
Vi är ett halvdussin personer som brukar träffas vid frukosten på morgnarna och vi är nöjda och glada, liksom också största delen av publiken på stadion verkar vara.
Och idrottarna bjuder på topprestationer.
Sedan kan man ju ändå hålla med om att det är smått idiotiskt att ordna maraton och gång ute på stan mitt i natten. Det är förvisso något svalare än på dagen, men i stället högre luftfuktighet.
Dagtid är det runt 40 grader här, men hela stadion har luftkonditionering. Det finns det förstås inte för maratonlöpare och gångare ute på stan.
Man blir svettig nästan bara i jakten på taxi de sena kvällstimmarna. Det är ett litet äventyr varje kväll att få tag på taxi när vi ska tillbaka till hotellet.