Fick tips om två böcker som handlar om människor som gett sig ut på upptäcktsfärd i världen (tack Erik!).
Båda handlar om seglare, men själva drivkraften, att vilja se mera av världen, är densamma oavsett hur man reser.
Den ena av dem, Papa Blondie, berättar att han ofta får frågan om vad som är farligast med att vara ute på långfärdssegling. Han nämner två faktorer.
1. Att vara sjösjuk
2. Att vara rädd
Det är det senare jag vill se lite närmare på. För när man hamnar i situationer där man är rädd betyder det i allmänhet att man varit oförsiktig eller gått in i en uppgift med en överlägsen attityd.
Är man bara försiktig och har en ödmjuk inställning till det man gör är det väldigt sällan man behöver vara rädd.
Själv har jag under vandringen gått en del sträckor tillsammans med bilar på ganska livligt trafikerade vägar.
Då måste man helt enkelt vara koncentrerad på vad man gör, och inte gå och dagdrömma alldeles för mycket.
Trots allt har man döden 1/2-1 meter ifrån sig, och det räcker med ett snedsteg…
Ändå var jag aldrig rädd, därför att jag var försiktig och hade respekt för situationen (det värsta som hände var att luftdraget från någon långtradare slet hatten av mig).
Nu vill jag verkligen inte kalla mig själv äventyrare, men jag vill hävda att det som gör de mest framgångsrika äventyrarna framgångsrika är att de inte tar några onödiga risker utan har respekt för och ödmjukhet inför det som de gör.
För vad är det för mening med att utföra en stor bedrift om man inte överlever den?
Å andra sidan kan olyckan ändå vara framme, vilket händer nu och då. Dessutom gör alla människor misstag, även de mest erfarna på sitt område.
Trots allt är det ändå farligare att vara hemma än att vara ute på upptäcktsfärd. Därför att när vi utför rutinmässiga uppgifter är vi mindre försiktiga och uppmärksamma än då vi gör något nytt och spännande.