Mitt i allt det galna som händer i världen just nu bör vi inte glömma att livet i sin grund är lekfullt.
På få ställen syns det här så tydligt som i naturen, och speciellt nu när våren börjat spira med allt nytt som kommer.
Sånt är livet, en ständig lek mellan gammalt och nytt, mellan födelse och död.
Födelse och död handlar inte bara om vaggan och graven, utan om hela livet. Varje ögonblick dör det gamla och det nya föds.
Det är en ständig lek. En lek som också pågår inom oss. Vi själva förnyas i varje stund. Det gamla i oss dör och det nya föds.
Vem minns längre gårdagen, annat än möjligen fragment av den? Det gamla är dött, det levande är här och nu.
Det lekfulla livet handlar också om att våga, att våga gå bortom tryggheten och utforska osäkerheten, att våga utmana sig själv för att växa.
Lekfullhet är växande och mognad, det ser vi inte minst hos barn. Men i takt med att barndomen övergår i vuxenhet väljer de flesta människor tryggheten och bekvämligheten framom lekfullheten och slutar växa och mogna, man bara åldras, många i förtid.
Vuxenhet och mognad finns i lekfullheten. Där finns även visdomen.
Lekfullheten låter oss känna livet, därför att livet är lekfullt.
Livet leker alltid med oss, ibland i form av galenskap, ibland i form av vishet. Det är så hela naturen fungerar. Även om galenskapen är en egenskap livet mest gett människan.
Och all den här leken finns inom oss, för det är där livet finns. Allt vi ser omkring oss är reflektioner av det som finns inom oss.
Livet och leken är inre fenomen.