Vandringen är inte färdig.
Ja, alltså det praktiska fotarbetet är klart men med vandringen som projekt återstår det ännu en hel del.
Den ska ännu omsättas till ett verk i ord och bild.
Jag skrev tidigare om den kanske svåraste etappen, återvändandet, men frågan är om inte återskapandet av vandringen i ord och bild är den mest krävande etappen av alla.
Att vandra, att ge sig ut på vägarna dag efter dag, kan vara fysiskt påfrestande men det är ändå någonting konkret. Det är liksom bara att göra det. Man behöver inte fundera så mycket, bara dra på sig skorna, slänga på ryggsäcken och gå iväg.
Detsamma gäller förresten i stor utsträckning i att plocka tomater. Det är väldigt handfast.
Skapande, att formulera texter som det gäller i fallet med vandringen, är något helt annat. Det är inte lika konkret och självklart hur det ska göras.
Praktiska göromål handlar om att göra något i det yttre, skapande handlar om att få ut något som finns i vårt inre (även om det tar sig uttryck i praktiskt skapande).
Å andra sidan ska man kanske inte fundera så mycket i skapandet heller, utan slappna av och låta det forma sig självt.