Människor är ofta snabba på att fördöma andra. De som gjort något man inte gillar eller inte kan acceptera.
Men att fördöma en annan människa är inget annat än att döma sig själv.
Det säger inget om den andra människan. Det berättar bara om hur man själv ser på den andra.
Potentialen för allt bra och för allt hemskt finns inuti alla människor. Om en människa har utfört en handling är det korrekt att säga att det är ”den mänskliga naturen”. Om vi kan acceptera det naturliga hos människan (att vi vid vissa tidpunkter är kärleksfulla och snälla, vid andra tidpunkter sårande och grymma och allt däremellan och bortom) kan vi utvärdera andra, såväl som oss själva, när det gäller att helt enkelt försöka förstå mänskligt beteende. Dessutom, om vi accepterar premissen att vi inte kan göra någonting för att förändra det förflutna och vi bara har förmågan att påverka det närvarande för att forma framtiden kan vi se att nedsättande, dömande metoder gör lite för att påverka det närvarande och framtiden på ett positivt sätt; medan acceptans av det som är tillsammans med acceptans av människans essäns kan sätta nivån för medvetet lärande och förändring.
Citatet ovan är från en artikel av Christian Conte som arbetar med att hantera ilska hos människor som begått några av de allra grövsta våldsbrotten i USA. Alla människor kan förändras enligt Conte. De som begår våldsbrott är i grund och botten vanliga människor, men som av olika anledningar hamnat snett i livet.
Det handlar om att kunna sätta sig in i den andra människans situation, och att kunna se och förstå att en människa inte är densamma som sina handlingar. Empati helt enkelt.