En fluga har surrat på i samma köksfönster i åtminstone ett par dygn, kanske tre, i en förhoppning om att ta sig ut i det fria.
Ett fönster som inte ens går att öppna.
Man kan tänka hur dum den är, varför den inte flyger till dörren som står på vid gavel några meter bort och där den kom in för någon dag sedan.
Men så kan man se på sig själv och människan överlag. Är vi så mycket klokare än flugan?
Vi vill också nå friheten, frihet från vad det än är som håller oss bundna.
Men gör vi inte som flugan, surrar på i samma fönster, eller slår huvudet i samma vägg, gång på gång, genomlever de samma rutinerna i förhoppningen om att den här gången ska det ge vika och allt ligga öppet för oss?
Precis som flugan kom in i huset kom vi till världen genom en öppen dörr, en dörr som fortfarande står på vid gavel, alldeles intill oss, och bjuder oss att stiga ut till friheten.
Men vi är så envisa, vi ska ut genom det där fördömda fönstret. Fönstret som inte ens går att öppna.
De flesta har väl sett hur det slutar för flugan, med att den ligger på rygg på golvet nedanför fönstret. Så slutar det för oss också i vår envishet.
Låt oss lämna fönstret, söka dörren och flyga ut medan vi ännu kan.