En dag medan jag ännu var på tidningen fick jag veta att det brustit i rutinerna.
Jag var lite sur vid tillfället, men det gick snabbt över då jag fick höra att det var rutinerna som brustit.
Det visade att saker och ting fungerade som de ska.
Det går inte att bygga något hållbart på rutiner, för förr eller senare brister dessa.
Eller som någon sa i dag, att planerna skiter sig.
Det är ungefär samma sak som att rutinerna brister.
Rutiner och planer är döda ting. De är skapade ur det gamla, ur tron att allt ska förbli som det varit.
Livet är alltid nytt, den här stunden har aldrig varit förr och kommer aldrig att återkomma.
Det är klart att vi kan göra ungefär samma saker varje dag, så länge vi är medvetna om att när vi gör det i dag är det inte samma sak som då vi gjorde det i går.
För om vi tror att det är samma sak som i går gör vi det per automatik och då är vi mera maskiner än människor.
En levande människa kan inte leva på rutiner och planer, men hon kan använda dessa som verktyg om de gynnar henne.
Och bara hon inte låter dem ta överhanden över livet.
För rutiner och planer kan göra en människa lika ofri som vilket annat beroende som helst.
Endast i tilltro till sig själv, till livet och till den här stunden är en människa fri.