Om den här bloggen i gårdagens text;
Jag har ett mått på den, om jag själv går tillbaka senare och fortfarande finner en text fräsch och levande har jag lyckats.
Lyckats lyssna, till livets röst.
För det är vad det handlar om ifall vi vill skapa något sant och verkligt; att lyssna till livets röst. Då kan vi uttrycka det som verkligen behöver sägas.
Vi kan också lyssna till huvudets röst, vilket de flesta av oss gör mest hela tiden, men då vaggas vi till ro, in i bekvämligheten, av de gamla kända stroferna som finns inpräntade i vår hjärna, och spelar dem om och om igen.
Då kommer det bara gammal skåpmat ur oss, därför att hjärnan är som en dator och det som finns inpräntat där kommer från minnet, inte från det levande livet.
Det kan ta sig uttryck i att jag skriver något på bloggen bara för att skriva något, och då blir det mer eller mindre döda ord.
Levande ord kommer direkt ur livet, därför att livet alltid är fräscht och levande, och det talar alltid till oss; frågan är bara om vi har förmågan att lyssna.
Det talar inte till oss i ord, det talar i känslor, i tecken, i upplevelser.
Det är vi som sedan omvandlar det till ord, vilket egentligen inte är möjligt, därför att innan vi har klätt livets röst i ord har livet redan gått vidare.
Livet kan inte förklaras i ord, det kan endast upplevas i stunden.
Ändå använder vi ord, för det är ett sätt vi lärt oss att uttrycka oss på.
Om vi låter livet förmedla sin röst genom oss i spontanitet, i stället för att vi själva förmedlar döda ord ur minnet, kan vi ändå hålla budskapet fräscht och levande.
Då kan vi i ord uttrycka det som behöver sägas, även om det egentligen inte kan uttryckas i ord.