Djärvt och vågat var två begrepp som kom upp i ett e-postutbyte för någon dag sedan.
Jag märker att den här bloggen har tappat en del i djärvhet och mod på sistone.
Det har gjort att den börjat kännas mjäkig.
Jag har ett mått på den, om jag själv går tillbaka senare och fortfarande finner en text fräsch och levande har jag lyckats.
Det händer sällan numera.
Det har blivit för mycket trygghets- och säkerhetstänkande.
Det gäller inte bara i bloggen, utan även i livet i stort. Bloggen är en avspegling av livet i övrigt. Det finns för lite djärvhet och mod i mitt liv för närvarande.
Det är redan över fem år sedan vandringen genom Europa, och i samma veva flyttade jag hit där jag bor nu, och det skulle vara tillfälligt. Det här är naturligtvis yttre företeelser, och djärvheten och modet måste komma inifrån, men det inre avspeglar sig i det yttre.
När livet blir för mycket inriktat på trygghet och säkerhet blir det intetsägande. När tryggheten finns i det rutinmässiga och kända, i stället för i äventyret och i oss själva tappar livet mycket av sin lyster, och vi slutar växa.
Vi behöver utmaningar och äventyr för att verkligen leva och växa, och det är vad livet handlar om. Antingen växer vi som människor eller så krymper vi.
I bekvämligheten krymper vi, i djärvhet och mod växer vi.
Den insikten är första steget ut ur bekvämligheten. Vart det sedan bär återstår att se.