Jag älskar kvinnor. Eller snarare det kvinnliga.
Eller egentligen kanske det mystiska feminina.
Naturen har försett det kvinnliga med en djup mystik.
En mystik som män har svårt att förstå. Det har knappast under historiens gång funnits något som skrämt män så mycket som det kvinnliga.
Det manliga har ett sådant behov av att kunna förklara allt, och varken livet självt eller det kvinnliga kan förklaras.
Det mystiska låter sig inte förstås genom förklaringar.
Det feminina bär en naturens urkraft inom sig, och har alltid varit starkare än det maskulina.
Ja, inte i ren fysisk styrka men i form av naturkraft. Det mjuka övervinner det hårda, det är i det närmaste en naturlag.
Dessvärre har allt fler kvinnor valt att gå i männens fotspår och bejaka det maskulina i stället för det feminina, vilket onekligen gjort både det kvinnliga och världen tråkigare.
Vad världen behöver i dag är ett bejakande av det naturliga framom det konstgjorda, ett bejakande av kärleken framom logiken, ett bejakande av glädjen framom allvaret
…och framförallt ett bejakande av det mystiska feminina framom det maktlystna maskulina.
Det är till fördel även för oss män, för ju mera utrymme vi vågar ge mystiken desto bättre lär vi känna både livet och det kvinnliga och därigenom också oss själva.
Få saker kräver ett sådant mod som att våga ge utrymme för det mystiska.