Låt mig börja med att säga att jag aldrig mött en lat människa.
Vi människor speglar oss i varandra och om du anklagar en annan människa för att vara lat är det latheten i dig som dömer.
Jag har som sagt var aldrig mött en lat människa. Däremot nog människor som tar den enkla vägen, och använder minsta möjliga energi för att uppnå något. Det är inte lathet, utan en av de mest grundläggande egenskaperna i den mänskliga naturen.
Men en egenskap många förträngt i dagens aktivitetstänkande.
Låt mig ändå för en kort stund reflektera över begreppet lathet.
Många av de människor jag kommer i kontakt med i arbetet på Psykosociala förbundet är av en eller anledning utanför arbetslivet eller har begränsad arbetskapacitet. Eller daglediga som det ibland kallas.
Det betyder inte att de är lata.
De mest lata människorna är de som anklagar andra för att vara lata, de som pratar om hur mycket de gör och som alltid är upptagna men som får väldigt lite uträttat.
De som är anställda i någon uppgift och bara gör det som deras chef eller förman säger åt dem att göra. De som aldrig själva tar ett initiativ, förutom då det gäller att klaga då något går emot dem.
Om latheten kunde personifieras skulle det vara i just en sådan person.