Den gamla damen som kom att bli mitt middagssällskap i går kväll bjöd på kaffe efter att vi båda ätit klart
…och berättade att hon bor ensam i en stuga i skogen. Stugan ligger precis intill vandringsleden så jag hade med största säkerhet passerat den under dagen.
Så frågade hon varför jag gör vandringen, om det är av fysiska orsaker eller andliga.
Jag svarade, både och.
För visst har det fysiska sin andel, i att testa kroppens förmåga.
Men som jag sa till damen, det andliga är också viktigt, och då inte det andliga i religiös mening som vi använder begreppet i dag, utan det andliga i närheten till naturen och i upplevelsen av hela vandringen.
För det sant andliga finns i vår kontakt med naturen och det naturliga hos oss själva.
Naturen är den starkaste helande och lekande (det är rätt stavat) kraften som finns.
Den är både vårt skafferi och vårt medicinskåp, samtidigt som den också ger oss själsligt välmående.
Den är också en ständig lek med former och färger.
Vi har tyvärr tappat mycket av det här insikten om naturens kraft i dag, och det gäller även mig.
På ett sätt är vandringen ett sätt att återknyta den här kontakten, både fysiskt och andligt.
Att vandra i den friska luften gör kroppen uppfriskad, samtidigt som den lugna omgivningen ger själen ro.
Dagens etapp på 25 kilometer gick i ett huj, och jag var framme vid Gite de gascou där jag bokat plats redan strax efter två.
Det var i stort sett vandring rakt fram längs skogsvägar, med någon stig ibland.
Giten ligger i en liten by med färre än tio hus. Jag vet inte ens om den har något namn, kanske den heter Gascou?
I alla fall hade jag lyckats med bokningen på franska i går för jag var väntad.
I dag var jag inte ensam på leden, utan det var tydligen någon allmän restaureringsdag, och allt emellanåt kantades leden av grupper av människor som reparerade stenrösen eller fixade till buskar och träd.
Nästan alla hälsade bonjour.
Ensam verkar jag ändå bli i natt.
Det här verkar vara en bra tid att vandra här, i alla fall om man vill vandra i lugn och ro. Det är få andra vandrare ute, men de flesta ställen har ännu öppet.
En hel del ställen stänger i mitten eller slutet av oktober, även om det också finns de som har öppet året runt.
I morgon tar förresten del 1 av guideboken Miam Miam Dodo slut då jag når Cahors, ungefär mitt på morgondagens etapp.
Då får jag övergå till del 2 av Frankrike, vilken är något längre än del 1.