Yla under fullmånen, i förra texten.
Är det inte en form av galenskap? Det talas ju om mångalen. Varför göra något sådant, och sedan dessutom skriva om det?
För att svara i form av citatet från Allen Ginsberg som åtföljde texten;
Följ ditt inre månljus; dölj inte galenskapen.
Eller ett av de budskap jag själv förmedlade via tavlor jag gjorde för några år sedan;
Göm dig inte i skuggan
Kliv fram och var det
Original
DU ÄR
Det är inget fel i sig i galenskap, vi är alla galna i någon form men de flesta av oss undertrycker sin galenskap av rädsla för vad andra människor ska tycka och tänka.
Är det inte så att det är de lite galna människorna som får fram det mest värdefulla här i världen? Musiker, konstnärer, uppfinnare, äkta vetenskapare, äventyrare, mystiker, de förälskade och så vidare.
Vi är alla original, och det är i vår originalitet, i vår galenskap, när vi vågar släppa vår ”normalitet”, släppa vår självbegränsande kontroll, vi är mest äkta.
Det är inte fråga om en äkta galenskap, en sjuk galenskap, utan om en galen äkthet, en frisk galenskap.