Skrev för en tid sedan om att vi människor numera har få fiender i naturen.
Så fel jag hade, eller det finns i alla fall fortfarande en del sådana har det visat sig, nämligen i form av det vi har döpt till virus. Små, små krabater men som kan vända hela den mänskliga världen upp och ner.
Det är lite som historien om David och Goliat, den lilla som besegrar den stora.
Även om den lilla kanske inte besegrar den stora i fallet med viruset och människan så har den lilla i alla fall rubbat den storas värld.
Det är bara bra, att vi blir väckta ur vår falska trygghet och bekvämlighet. Det visar hur sårbara vi människor och vår värld är.
I allt det som livet för vår väg har vi ett val, att använda det till att lära oss något och få nya insikter eller till att bli oroade och rädda.
På så vis är det en fantastisk tid vi lever i, vi har ett virus som ger oss en möjlighet att lära oss nya saker, framförallt nya saker om oss själva. Även om naturligtvis alla tider har sina egna lärdomar.
Viruset och den situation det gett upphov till visar också på hur outbildade åtminstone vi västerlänningar är.
Vi har ett utbildningssystem som går ut på att försöka förbereda oss för samhället, eller den mänskliga världen om vi kallar det så, och arbetslivet. Men det är ett system som lämnar oss mer eller mindre helt oförberedda för livet självt och det som det för med sig.
Det finns inget system, ingen utbildning, som kan lära oss om livet, det kan bara livet självt göra. Den möjligheten ger det oss i varje stund. Däremot kunde det finnas ett utbildningssystem som gjorde oss mer förberedda för livets verklighet.
Det finns det dock inte i dag, utan vi har ett system som leder oss in i en psykologisk sagovärld, drömvärld, där hela vår värld utspelas i våra tankar. Och vi har minimal kontakt med verkligheten, den som är här och nu. Ibland gör den sig påmind i plötsliga händelser, men för det mesta går den oss helt förbi.
För det som utspelas i våra tankar är inte verkligheten. Mänskliga tankar är rotlösa fenomen som kommer och går. Den ena tanken avlöser den andra i det mänskliga sinnet.
När vi inte är medvetna om tankarna låter vi dem dra oss med än hit och än dit. Därför blir det också så stort drama när det händer någonting, som viruset nu. Det mänskliga sinnet älskar att få grotta ner sig i dramer.
Hur destruktivt det än är. För det här leder ofta till oro och rädsla, och oro och rädsla gör bara saker och ting värre. Det påverkar direkt den mänskliga kroppen och hälsan.
I dessa tider som är just nu har människan skapat en mängd ångest i sin tillvaro, där ångesten för coronaviruset läggs på den klimatångest många redan bär på. Lägg till det ensamhetens ångest och en del andra ångestar så är det klart att människor mår dåligt och sjukvården överbelastas.
Naturligtvis ska man inte sopa saker och ting under mattan, men att låta sig dras med av tankar av oro och rädsla är som att hälla bränsle på en brinnande brasa.
Allt handlar om att förstå, och ju mera vi dras med i världens dramer desto mindre förstår vi.
För att förstå behöver vi stanna upp, andas, gå in i den inre stillheten, iaktta och låta saker och ting klarna.
Då kan vi se att vi lever just nu. Kan det finnas en bättre insikt att utgå från?