Vi vet aldrig vad varje dag för med sig till oss.
Det kom en sedan länge hädangången konung förbi, och ledde helt oförhappandes in på ett spår till döden.
Jag skrev att jag gärna när den dagen nalkas skulle dö omgiven av barn. Det skulle göra det hela lättsammare och mindre allvarligt och sorgligt.
När jag en dag som nyfödd anlände hit togs jag emot av vuxna. Skulle det inte vara vackert att när jag en dag går härifrån bli vinkad farväl av barn?
Samtidigt skulle barnen se att döden inte är något farligt, utan något helt naturligt som vi alla en dag ska möta.
De skulle inte förstå döden, men det gör inte vi vuxna heller. Döden skulle förresten inte alls vara så skrämmande för barnen, om det inte var för att den är så främmande och skrämmande för vuxna, vilka låter sin rädsla och osäkerhet gå vidare till barnen.
Faktum är att döden följer oss dagligen. Varje dag dör en del av vår kropp. Kroppen är uppbyggd av enskilda celler, och en del av dessa dör varje dag, och ersätts av nya celler.
Livet är en ständig dans mellan födelse och död.
Fast döden är snarare en chimär, för lika lite som mörkret kan avvisa ljuset kan döden avvisa livet. Varje dag dör någon, men livet går ändå vidare. Det vi ser som ett slut är i själva verket en förnyelse, för döden är livets verktyg för att förnya sig självt.
Den kropp vi getts är ett verktyg att använda medan vi är här, men den har ett bäst före datum. Den är inte evig, även om vi lyckats förlänga dess användningstid lite grann. Den är en flyktig företeelse, föds en dag och dör en annan dag. Den är underkastad yttre företeelser, som tidens tand som sliter den, risken för angrepp av sjukdom, utsatthet för olyckshändelser och annat.
Ju fortare vi kan acceptera detta ofrånkomliga faktum desto mera liv får vi uppleva, för när vi vet att våra dagar i denna skepnad vi har är begränsade blir varje dag så mycket värdefullare.
Det är bara det att vi inte är medvetna om det så länge allt flyter på och dagarna bara avlöser varandra.
När vi blir medvetna om att födelse och död är intimt sammankopplade, att de båda är ständigt närvarande i livet, att den ena inte kan finnas utan den andra, och att döden är en förutsättning för att livet ska kunna förnya sig kommer vår upplevelse av allt det här att förändras.