Jag tycker nog att jag har levt ett helt otroligt bra liv. En orsak till detta har jag haft på känn i nästan ett halvt århundrade. Under så lång tid har jag inte haft någon chef.
– Lasse Berg i boken Skymningssång i Kalahari
Han fortsätter med att han ibland trodde att han var konstig och att de var alla de andra som levde normala, riktiga, liv men att han nu vet att det är precis tvärtom. Människan är inte konstruerad för att lyda.
Vi mår bäst om vi får bestämma själva, men i samarbete med andra. Det är det som är innebörden av att vara mänsklig.
Det normala i dag är ju att det först är föräldrarna som säger åt oss vad vi ska göra, sedan lärarna i skolan, därefter chefen på jobbet och ännu när vi blir gamla har vi personalen på åldringshemmet som basar över oss. Egentligen blir dagens människa aldrig riktigt vuxen och självständig.
Det skulle vara under åren från 65 fram till 75-80 då som man eventuellt har en större frihet.
Det känns skönt när man stöter på texter som den nyss nämnda som godkänner att det är okej att vara annorlunda än andra. Det kan annars vara knepigt i en värld som vill tränga in alla i samma fålla.
Jag har heller aldrig förstått det där med hierarkier och chefer och underordnade, och de år som jag haft en chef över mig är lätträknade även om jag i dag har en.
När jag själv i tiderna var chef och arbetsgivare såg jag aldrig att de anställda på något sätt skulle ha varit lägre i rang än mig. Vi var medarbetare helt enkelt, och det hoppas jag att de också uppfattade. Fast det kanske var på ett mera omedvetet plan jag såg det på det viset på den tiden.
Det här med ledarskapsutbildning som är så inne i dag är ju också något onaturligt. Så som samhället är uppbyggt i dag behöver vi förvisso ledare, men i ett normalt samhälle utkristalliseras ledarna på ett naturligt sätt.
Den människa som måste utbildas till ledare ska nog hellre ha någon annan befattning. Det är ett konstgjort ledarskap.
Ett äkta ledarskap är något man förtjänar genom att man visat sig vara värd förtroende från andra.