Det är magnifikt att se de vida vyerna som sprider ut sig åt alla håll här längs vandringsleden i Spanien,
men samtidigt saknar jag mina vänner;
Träden.
Det är inte bara det att träd och växtlighet är våra vänner, de är faktiskt en förutsättning för vår överlevnad.
Vi kan hugga ner all skog och göra den till odlingsmark, men om vi gör det har vi ingen nytta av odlingsmarken, därför att vi inte finns kvar.
Naturen har skapat en naturlig symbios mellan människan och träd och annan växtlighet, det gröna tar hand om den koldioxid vi avger och ger oss i stället det syre vi behöver.
Träden är inte i första hand en ekonomisk resurs, viket vi verkar tro i dag, utan en ren överlevnadsfaktor för oss.
Utan dem finns inte vi heller.
Man kan tala om den friska luften här ute, men frågan är om den är så frisk. Träd och växtlighet fungerar som luftrenare, och här finns inte så mycket av dem.
Så jag saknar mina vänner.
Om alla som vandrar här planterade ett träd skulle vi snart ha en grönskande vandringsled.
Det skulle behövas, för det är väldigt torrt här. Inte för att jag vill ha regn under vandringen, men växtlighet bidrar till att skapa en balans mellan regn och torka.
Speciellt den sista delen av dagens vandring var växtlös och torr. Det var närmare 17 kilometer med i stort sett enbart rak grusväg kantad av ändlösa åkerfält.
Men även sådana vägar har en ände…
Kvällens ände heter Calzadilla de la Cueza.
I går kväll åt jag middag med bland annat ett gäng från Sydkorea och en tjej från Singapore, och mötte dem igen på en bar i Fromista i morse. Ett glatt gäng.