Hem ljuva hem, brukar människor säga när de efter en resa återkommer till sin boplats.
Inte jag dock.
För mig är resan lika mycket hem som den plats jag bor på.
Mitt hem är inte så litet, det omfattar hela världen, ja hela universum.
Vi människor är i grunden gränslösa varelser, vi kom en dag från det gränslösa och dit ska vi även en dag återvända.
Inte ens det att vi tillbringar ett antal år i en fysiskt begränsad kropp här på jorden tar oss bort från det gränslösa.
Innerst inne är gränslösheten alltid och evigt den vi är.
Det är bara det att vi inte ser och upplever det, därför att vi bundit oss fast vid det fysiska, bundit oss fast vid kroppen.
Det fysiska är ofrånkomligen begränsat.
Men vi är så mycket mera än vår kropp. Kroppen är ett fantastiskt verktyg, instrument, att skapa med, att uppleva den här världen genom, men den som skapar och upplever är inte kroppen utan det är vi själva.
Det handlar bara om att bli medveten om den här skapande, upplevande, gränslösa dimensionen, som är vårt verkliga jag.
Då blir det gränslösa vårt hem. Då är vi alltid hemma, oavsett var vi befinner oss.
Hem ljuva eviga hem.