Ensamhet är en av vår tids folksjukdomar, sägs det.
Det är klart att ensamhet kan vara påfrestande, men den verkliga sjukdomen är sällskapssjukan.
Oförmågan att vara ensam.
Det är ur sällskapssjukan som den påfrestande ensamheten föds.
Människan behöver ensamhet för att lära känna sig själv.
Den negativa ensamheten uppstår på grund av att människor inte känner sig själva.
För den som känner sig själv, och trivs i sitt eget sällskap är aldrig ensam.
Vi får i dag veta att vi måste lära oss om allt möjligt mellan himmel och jord, och att vi ska kunna umgås i grupp och vara sociala, men ingen talar om att det viktigaste för varje människa är att lära känna sig själv, och att kunna umgås i sitt eget sällskap.
Så länge människan söker yttre bekräftelse kommer hon att bli besviken, för den yttre bekräftelsen är alltid tillfällig.
Först när hon blir vän med sig själv och når en inre bekräftelse på att hon duger som hon är finner hon en hållbar acceptans av tillvaron.
Då öppnas också dörren ut ur ensamheten.