Seriestrippen med Kalle och Hobbe i förra texten har en liten fortsättning, där Hobbe, slumrande på en gren, efter Kalles reflektion, utbrister;
Du stör min koncentration!
Varpå Kalle replikerar;
Vi koncentrerar oss på att inte göra någonting alls!
Det är att ta görandet ännu ett steg längre, från mångsysslande till att göra en sak i taget till att inte göra något alls.
Icke-görande är den högsta formen av görande, när vi låter saker och ting ske av sig själva.
Eller som ett berömt citat av den japanske poeten Basho säger;
Sitta tyst, göra ingenting, våren kommer och gräset växer av sig självt.
Vi förstår det inte, vi som är upplärda med att görande är det centrala i livet. Vi som ständigt frågar av varandra; Vad har du gjort? Vad ska du göra?
Och naturligtvis, vi är alltid sysselsatta med något, att bara vara är också en form av görande.
Frågan är om vi gör bara för görandets skull eller om vi kan låta saker och ting ha sin gång, och göra det som för stunden behöver göras, även om det är att sitta tyst och låta gräset växa av sig självt.
Icke-görande är inte att göra ingenting, samtidigt som det är att göra ingenting. Det är att vara så ett med görandet att det är som om vi inte skulle göra någonting.
Vi förstår det inte, därför att vi bara fått lära oss ambitionens språk, att göra för att göra, för att åstadkomma, och ännu inte lärt oss icke-görandets språk, att hjälpa saker och ting att göra sig själva.