När ensamheten nu en gång fått plats på scen kan den få dansa lite till.
Den bjuder även upp oss till dans varje dag, och vi kan inte hitta oss själva innan vi accepterar bjudningen och går upp på dansgolvet med den.
Vi förresten, det är ett ord som används för att dölja vår ensamhet.
Vi. En slöja.
En slöja som döljer ensamhetens ansikte.
Människans äkta ansikte.
Tomhet och ensamhet är människans grund, från tomhet kommer hon, till tomhet återvänder hon, efter en kort tid i ensamhet.
Men tomheten och ensamheten skrämmer henne, och får henne att leva i rädsla, och hon gömmer sig i vi:et och undviker därför att möta sig själv, och verkligheten.
Det är tomheten och ensamheten som är det gemensamma för alla människor, och dessa är därmed grunden till vår gemenskap.
Den här planeten vi befinner oss på är ensamhetens planet. Den är platsen för att lära känna den tomhet och ensamhet som varje människa bär på, och ger henne därmed möjligheten att lära känna sig själv.
Det är människans uppgift att ta vara på den här möjligheten, men för att kunna göra det måste vi klä av oss vi:ets slöja och möta verkligheten som den är.
Möta vårt verkliga ansikte i verklighetens spegel.
Ensamhetens ansikte.
Vi kan försöka fly ensamheten, vi kan förneka den, vi kan förvägra den, men den kommer ändå alltid att finnas med oss. Därför att den är verkligheten.
Det är fullt möjligt att ta sig bortom ensamheten, men dit finns ingen annan väg än att gå genom ensamheten.
Det vi kan göra för att bota vår rädsla för ensamheten är att kasta oss ut i dansens virvlar med den.