På grund av svag internetkontakt här i Neustadt in Hessen med omnejd, och därmed medföljande besvär med att ladda upp bilder till bloggen blir det ett annat inlägg än tänkt i dag.
Det betyder inte att det är mindre viktigt.
Vandringen har nu pågått i ungefär två och en halv månad, med ständigt skiftande omgivningar och nattplatser och annat.
Vad gör man för att inte allt bara ska bli flyktigt, och flyta förbi? Vilken är den fasta punkten i vandringen?
Det är jag själv och den närvarande stunden. Försöker så ofta jag kommer ihåg att återvända till mig själv där jag är.
Tankarna flyger ju iväg av sig själva till alla möjliga platser och händelser, så vi behöver påminna oss själva om att komma tillbaka dit där vi är.
Oss själva och den här stunden är något vi alltid har med oss. Det är den enda fasta punkten i våra liv, oavsett om vi vandrar eller gör något annat.
Det är vägen som är målet har jag uttryckt, och det är då inte bara vägen jag vandrar utan framförallt den inre vägen.
Och den går just genom mig själv i varje stund.
Neustadt in Hessen är alltså kvällens destination, eller rättare sagt en skog utanför staden.
Det är tält som gäller igen, nu i skogen. Kvällarna och nätterna börjar bli lite kyliga så det är sådär halvtveksamt att sova i tältet, men åtminstone i natt blir det tält.
Som det står på kampanjsidan så är det här ingen asketisk vandring, så att jag på något vis måste offra mig, utan jag kan välja bekvämare alternativ om det finns möjlighet.
Det avgör jag från dag till dag.