Det finns ett välkänt uttryck som tillskrivs Lao Tzu;
Naturen har inte bråttom, ändå fullbordas allt.
Och vad är naturen annat än Gud, och vi själva och allt som finns.
Allt fullbordas i sin egen takt, men vi människor har avvikit från naturen och Gud och vill påskynda saker och ting.
Därför lever vi i ständig oro och stress.
Tänk om vi kunde lära oss att slappna av och låta saker och ting ha sin gång. Så mycket bättre vi skulle må.
För all denna brådska gör oss bara sjuka, den gör inte att saker och ting går snabbare. Allt sker i sin egen takt, och det är sällan i den takt vi önskar.
Gud har inte bråttom, utan låter saker och ting ske när det är dags för dem att ske. Ibland sker det snabbt, ibland sker det långsamt.
Det enda som är säkert är att det sker när det är meningen att det ska ske, oavsett vad vi tycker och tänker om det.
Och Gud är inte en person som sitter någonstans långt där uppe i det blå, utan en kraft som verkar inom var och en av oss.
Det är den som styr oss och säger när det är dags att agera om vi bara har kontakt med den.
Det är ingen konst att göra saker, om inte annat bara för att göra något. Den verkliga levnadskonsten är att kunna avvakta tills det är rätt tid att göra.
Att avvakta är inte sysslolöshet, det är uppmärksamhet. Att vara ständigt uppmärksam och alert på när det är rätt tid för rätt handling
…eller att lära sig att lyssna till den gudomliga rösten inombords, för att uttrycka det på ett annat sätt. Den pratar inte i ord, den pratar i känsla, i intuition.
Det har varit tyst här på FramStegen en tid, nu kom den här texten. För att det var rätt tid.