Apropå några av de senaste texterna om en annalkande storm och att världen befinner sig i krig.
Kommer inte ihåg exakt när det var, kanske förra hösten, då jag efter att över en fika ha pratat med en person om mina vandringar och ett och annat fick frågan; finns det inget du är rädd för?
Nej, egentligen inte, svarade jag.
Men döden då, kanske någon inflikar, den måste väl skrämma dig?
Nej, varför skulle den det
…för det är ju ett ofrånkomligt faktum att den här kroppen en dag slutar fungera, och att jag kommer att skiljas från den.
Det är något som ingen någonsin undkommit, och jag lär inte vara den första att göra det.
Jag har under lång tid levt, och gör det fortfarande, på osäkerhetens brant, och lärt mig att på något sätt löser sig saker och ting. Det blir sällan på det sätt vi fantiserat, utan det blir på det sätt det behöver bli.
Jag har dessutom levt ett så rikt liv och fått uppleva så mycket att det inte skulle vara någon stor sak om det tog slut
…och döden är ju för övrigt mera ett bekymmer för de efterlevande än för den döda.
Men jag är fortfarande kvar här
…och det är jag naturligtvis glad åt, jag har ingen brådska härifrån
…och att jag är kvar tar jag som ett tecken på att det är meningen att jag ska vara här
…och det finns så mycket att utforska och upptäcka i varje dag
…och livet lär alltid något nytt för den som är öppen och villig att lära.
Hur länge det här ska fortgå är dock inget som bekymrar mig, det kan ta slut ännu i dag eller det kan ta slut om 100 år. Det är utanför min kontroll, och det är jag oerhört glad över.
I det senare fallet, 100 år, skulle mina årsringar räknas till 152, och det är det antal år jag skämtsamt i något sammanhang sagt till någon att jag ska leva
…men det här med att räkna år är ju egentligen fullkomligt meningslöst. Vi har den här dagen som är, ta vara på den, gläds åt den, så tar åren hand om sig själva.
Livet erbjuder oss bara ett ögonblick i sänder, och det är det vi har att arbeta med. Även om till och med det lilla kan skapa oro och rädsla hos många, men det är bara för att man försöker åtgärda mera än vad som är möjligt i den här stunden, försöker förändra något i det förflutna eller hantera något i den framtid som ännu inte är här.
Så nej, det finns inget jag är rädd för, även om det självklart kan uppstå situationer som framkallar rädsla, det är fullkomligt naturligt.
Men det finns inget jag går omkring och rädd för i det vardagliga.
Det inte sagt med någon arrogans, utan i stor ödmjukhet inför den oändliga kraft Livet är.
Kommentera