Jag vet inte om andra så kallade kulturer,
men vi västerlänningar,
lever i dagdrömmeri och luftslott.
Inte bara i vår tro på auktoriteter,
utan lika mycket i vår tro på,
den romantiska kärleken.
Den är en flyktig fjäril
hos oss i dag, borta i morgon.
Vi försöker upprätthålla bilden
av lycka,
men i de allra flesta fall
handlar det efter den första flyktiga förälskelsen
enbart om en fasad.
Vår verklighet är inte kärlek,
den är en målad bild.
En bild som kan förvilla andra,
men som mest av allt lurar oss själva.
Tron på den romantiska kärlekens lycka
är liksom tilltron till auktoriteter
bara en förvillelse,
dagdrömmeri och luftslott.
Men det finns en äkta kärlek,
bortom dagdrömmeri och fantasi,
eller egentligen mycket närmare än dessa.
För där dagdrömmar och luftslott byggs i våra huvuden,
levande enbart i fantasin,
lever den äkta kärleken i våra hjärtan,
här och nu,
i verkligheten.
Detsamma hjärtat inhyser även den enda sanna auktoriteten.
Därför att kärleken är den enda sanna auktoriteten.
Det har för övrigt inget alls med kulturer att göra,
den äkta kärleken är en universell egenskap.