Livet är en lekplats
var det någon som sa en dag.
Och fortsatte;
…men så finns det ju en verklighet också.
Varvid jag replikerade;
Jo, men det är just det som är verkligheten, att livet är en lekplats.
Att vi människor sedan förvandlat tillvaron till något helt annat ska inte livet beskyllas för.
Vi har alla möjligheter att göra livet till en lekplats, det enda som behövs är en förändrad inställning, en förändrad och fördjupad syn på vad livet och vi själva egentligen är.
Vi behöver låta kärleken vara vår vägledare i stället för som i dag då vi låter rädslan styra
…vi behöver lära oss att se att samarbete och inte konkurrens är vägen framåt
…vi behöver lära oss att se skönheten och att skapa i stället för att förfula och förstöra
…vi behöver lära oss att se våra likheter och framförallt vars och ens unikhet i stället för att fokusera på varandras olikheter och angripa den som är annorlunda
…vi behöver lära oss att leva mera genom hjärtat än genom huvudet
…vi behöver lära oss att se det gränslösa i stället för det begränsade
…vi behöver lära oss att se och förstå att allt hänger samman, att vi är ett med naturen, med varandra och med hela existensen, att allt vi gör gör vi för eller mot oss själva, därför att det inte finns något vi och de, det finns ingen annan, vi är alla sammankopplade av den allomfattande livsanden.
Då kan livet bli en lekplats, i stället för som så ofta i dag ett slagfält.
För livet är i grunden en lek, en ständig lek med omvandling och förvandling, födelse och död, årstider och färgskiftningar, medgångar och motgångar.
Allt hänger på oss själva, ingen annan skapar vår verklighet.