Det går på.
Konstaterade i tiderna Robert Frost om livet.
Detsamma kan sägas om vandringen.
Den går på.
Det är egentligen inte så mycket att skriva om, det går sin gilla gång.
Vandrare och byar eller städer och barer om vartannat.
…och för den som är intresserad av det historiska naturligtvis kyrkor och katedraler och annat.
Ibland dyker det upp någonting annorlunda, som ett gäng får med sin herde.
…men för det mesta är det ren vandring som gäller.
Det betyder att det gått ganska snabbt framåt. Den här noteringen fanns på en vägg tidigare i dag.
I kväll befinner jag mig i Villares de Orbigo och räknade att det är ungefär 275 kilometer kvar till Santiago de Compostela.
Det betyder i stora drag en vecka eller drygt det i vandring plus drygt två dagar till Cap Finisterre, alltså totalt en och en halv vecka. Sisådär.
Om allt går bra vill säga.
Så det är inte så mycket vandring kvar.
Vilket i sig är bra, för det är med vandringen lite som med livet. I början var allt ett äventyr och jag hade inga problem att tälta i det fria, men ju längre vandringen varat desto bekvämare har jag blivit.
Inte i själva vandrandet, men i övernattningarna. Nu vill jag ha eget rum, det är så himmelskt skönt efter en lång vandrindsdag att få koppla av i lugn och ro.
Egentligen är det kanske inte så mycket bekvämlighet, utan mera ett behov av möjligheten till avskildhet, att kunna dra sig tillbaka i ensamhet om man känner för det.
Man möter ändå vandrare och andra människor både dagar och kvällar.
För det mesta har jag på sistone prioriterat enkelrum på någon bar, men i kväll har jag enkelrum på ett härbärge. Det betyder att jag kommer att äta med de andra som bor här.
Det finns en bar tvärs över vägen, men de har inga rum. Däremot kan man släcka törsten där, vilket det i allmänhet finns behov av efter en vandringsdag.
Så går vandringen på, men inte så många dagar till nu.
Ändå är det för tidigt att tänka på slutet, för det inte färdigt innan det sista steget är taget.
Det steget när den tiden kommer är för övrigt förhoppningsvis inte det sista steget, utan det första steget på någonting nytt.
För även om vandringen blir färdig blir ju inte livet färdigt.
Det fortsätter gå på.
Tack. Det har jag av någon anledning missat. Lycka till med den avslutande vandringen.
Tack så mycket!
Ibland missar man något, men det går ju att fråga upp. Bara att fråga på om det är något ?
När och var och hur kom du att skippa Gibraltar som slutdestination?
Det finns beskrivet här