En del människor är oroade över att jag inte kan prata med fransmännen.
Det är dock inget som bekymrar mig. Som jag skrivit tidigare har jag inget större behov av att prata.
Människan ständiga behov av att sprida ord med munnen är en form av sjukdom, ett tvång.
Det är ett mentalt oljud man måste få ur sig.
Oftast är man inte ens medveten om det här tvånget, utan man tror att det är något normalt.
Men om man inte har medvetenheten om valet mellan att prata och att vara tyst kan man kalla det pratsjuka.
Vi har fått för oss att pratande är något positivt och som vi måste vara bra på, men det är en mycket större konst att vara tyst.
Det gäller inte bara prat i allmänhet, utan även när vi pratar med oss själva vilket alla gör men kanske inte är medvetna om.
Att prata med sig själv är en form av galenskap. För vem är det som pratar med vem? Det betyder att vi är splittrade i åtminstone två personer.
Ser under vandringen både sådana som inte kan gå ensamma i tystnad, och sådana som helst gör det.
Även om det inte betyder att man går i tystnad om man går ensam. Man kanske pratar ännu mera med sig själv än man skulle göra med ett sällskap.
Oavsett vem man pratar med gör det att man missar en av vandringen, man är inte närvarande i upplevelsen.
I pratandet är vi alltid i en annan värld. Närvaro i upplevelsen kräver tystnad.
Det är klart att vi ska prata med varandra, men kommunikation handlar om så mycket mera än ord.
Den tysta kommunikationen kan många gånger säga mera än ord.
På tal om prat har det varit lite fler vandrare längs vägen de senaste två dagarna.
Och i kväll valde jag att stanna på en större ort, Moissac, som omväxling.
Här finns andra vandrare, men jag är fortfarande ensam i rummet.
Till middagen lär jag i alla fall få sällskap i kväll.
Det här stället drivs för övrigt av ett par från Irland, så det går på engelska i dag igen.
Kommentera