Ensamheten är det högsta heliga tillståndet för oss människor.
Jag tycker uppriktigt synd om människor som inte upptäckt ensamhetens kraft.
Ensamheten är det grundläggande tillståndet i att vara människa, och det finns en enorm kraft i ensamheten som vi inte kan uppleva på något annat sätt.
Men så många människor är rädda för ensamheten. Den människa man finner det mest obekvämt att vara tillsammans med är sig själv.
Hur ska vi kunna umgås naturligt med andra människor om vi inte först lärt oss umgås naturligt med oss själva.
Så mycket av det mänskliga umgänget i dag är konstgjort, vi möter varandra på ytan och genom att utbyta meningslösa ord.
För att verkligen lära känna oss själva, och genom det också andra måste vi våga möta ensamheten.
Att ständigt vara i behov av sällskap är ett sätt att fly sig själv, men förr eller senare kommer den stund då vi tvingas möta oss själva.
Detsamma gäller ensamheten. Vi kan fly den under en tid, men det kommer en dag då den står framför oss.
Därför att ensamheten och den vi innerst inne är, är något som alltid är med oss.
Även om vi är omgivna av andra är vi ensamma, för ingen annan upplever den situation vi är i på exakt samma sätt som oss.
Jag skrev i går att jag vandrat ensam hela dagen, och att jag var enda gäst på campingen.
Det betydde att jag fick middagen serverad i stugan jag bodde i.
Där, ensam i en liten campingstuga någonstans på den franska landsbygden kände jag verkligen ensamhetens gåva.
Ibland underlättar det att vi är på någon främmande plats helt ensamma för att kunna uppleva den här känslan totalt.
Jag kommer ihåg att jag upplevde densamma känslan en kväll under förra vandringen. Det var också på en camping, men då satt jag i tältet, i Neustadt och det regnade.
Det är en känsla som inte går att beskriva, den måste upplevas.
I ensamhet. I helighet.
Även i dag har jag vandrat ensam, och det är så skönt.
Det gör också att jag måste vara alert och skärpt för att hålla koll på markeringarna som visar vägen.
Har flera gånger hört vandrare säga att de missat en markering för att de gått och pratat med andra.
Är i kväll på ett gite i Limogne en Quercy, och det är bara jag och en fransk kvinna som bor här. I varsitt rum, till och med på varsin våning.
Det här är första kvällen jag fått gå ut och söka mat på egen hand, då ingen sådan ingick på det här annars mycket trevliga stället.
Här på orten finns ändå flera matställen, och det jag valde var ett litet ställe och jag fick en äldre dam som sällskap vid bordet.
Hon hade varit på bio och sett en, som hon sa, mycket bra film om syrianska flyktingar. Någon visste att filmen är gjord av Aki Kaurismäki från Finland.
Det har varit två ganska långa vandringsdagar i rad nu, i dag 35 kilometer, och det är i längre laget. Jag siktar på 25-30 kilometer per dag, det känns lagom.
I morgon blir det 25 kilometer. Jag har på sistone kört taktiken att boka plats dagen innan. Det känns bara skönt att ha det klart, och inte behöva söka plats.
Så jag hoppas jag har en plats i morgon, för det var första gången jag bokat helt på franska. Kvinnan i andra ändan sa i alla fal oui (ja) så det tar jag som ett gott tecken.
Som en liten motvikt till ensamheten en bild av en kisse vi hade som sällskap i giten i Noailhac häromkvällen.