Det finns ett kinesiskt ordspråk (från Lao Tzu) som säger; Bättre att hejda i tid än att fylla till bredden.
Det kan vi också se med egen erfarenhet, ett glas fyllt till bredden är nästan omöjligt att dricka ur och om vi äter för mycket på en gång mår vi illa i stället för bra.
Allt bör göras med måtta, så att man kan njuta och må bra.
Det här kan också appliceras på vandringen, att vandra så här långt på en gång kan bli för mycket.
Efter att ha klarat av Tyskland kände jag att glaset började vara fyllt till bredden. Därför var ändringen av riktning nödvändig.
Nu känns vandringen intressant igen. Även om jag ibland när folk frågar om den skämtsamt svarar att när det här är över kommer jag att helt sluta vandra.
Så tror jag knappast det kommer att gå, men som jag skrivit tidigare behöver det kännas roligt också. Annars är det bara dumt att göra det.
Det handlar om att vara medveten om var gränsen går, och blir glaset fullt innan jag är vid Cap Finisterre, världens ände, då är det så.
Ifall det rinner över är det bara att sluta. Det är väldigt enkelt. Ändå skulle det på sätt och vis kräva mera att avbryta vandringen än att fullfölja den.
Att fullfölja vandringen är ”bara” att uppfylla den, medan att avbryta den kräver ett större beslut.
I slutändan spelar det ändå ingen större roll. Oavsett om jag vandrar hela vägen eller avbryter går livet vidare.
Högst sannolikt har jag någon gång tidigare hänvisat till boken Konsten att njuta av livet skriven av Lin Yutang. Han skriver om skillnader mellan Kina och USA. Bland annat skriver han att om man har en följetong i en tidning och plötsligt avbryter den leder det i USA till uppror och chefredaktören får avgå, medan i Kina bryr sig ingen därför att det helt enkelt inte spelar någon roll.
Jag vet ju att det finns ni som följer vandringen, men jag hoppas verkligen att ingen följer den så noggrant att det spelar någon roll hur det går med den.
Det kommer hur som helst en tid då den tar slut.
Nu är det säkert någon som tror att jag planerar att avbryta vandringen, men så är inte fallet.
Det finns fortfarande rum i glaset så jag går vidare.
Vandringen, ja. I dag har det faktiskt rent bokstavligt varit en ensamvandring.
Sedan jag lämnat min enda vandringskompanjon på senaste stället i Montredon, Ruth från Geneve, och vår värd monsieur Jacquet (med reservation för stavningen) i morse såg jag inte en enda annan vandrare förrän strax innan jag avslutade dagens etapp.
Det var chambres d’hotes som gällde senaste natt, inte så stor skillnad mot tidigare förutom att jag visste att jag hade eget rum, vilket är skönt.
Och det var ett litet gemytligt ställe med god mat.
I kväll har jag en helt egen stuga på campingen i Beduer, och är enda gäst.
Det blev en längre vandringsdag i dag på 33-34 kilometer. Av någon anledning går vandringen lätt just nu.
För att ingen ska tro att den går enbart längs branta besvärliga leder (som jag haft bilder på) kommer i dag en bild från en asfaltsetapp. De senaste dagarna har det varit en hel del sådana.
En iakttagelse, asfaltsvägarna är för det mesta smala och ifall det kommer en bil stiger jag ofta åt sidan och ger rum. Då händer det ibland att chauffören höjer handen som tack. Manliga förare vill säga, tror inte det hänt med en enda kvinnlig förare.
Har kommit fram till att det kanske beror på att kvinnor faktiskt lyssnat till bilskolläraren som sa att man ska hålla båda händerna på ratten.
Det område jag vandrade genom i slutet av förra veckan, Aubrac, och där det fanns många kor, har jag fått veta är vida känt för sitt fina kött.
Det finns fortfarande en hel del kor längs leden, men de kanske inte är lika kända.
På tal om kor kommer här en bild på några åsnor.
Kommentera