Västerlänningar vandrar och söker, eller flyr, skrev jag om i förra texten.
Vi som har det så bra, har allt det materiella andra bara kan drömma om.
Ändå är vi olyckliga, och missnöjda.
Hur vet jag det?
Därför att en lycklig människa inte nöjer sig med att ha det bra själv, en lycklig människa vill dela med sig till andra.
En lycklig människa vet att om man delar med sig av det goda ökar det.
Den som bara vill hålla fast vid det goda för egen del kan inte njuta av det som man har.
Det goda blir en börda i stället för en glädje.
I stället för att dela med sig är människor avundsjuka.
Fick mig berättat tidigare i år om en undersökning i Finland där man frågat människor vad de hellre ville; att grannen får 100 euro i böter eller att de själva får 50 euro i handen.
Över 70 procent såg hellre att grannen fick böter än de själva pengar.
Avundsjukan kommer, för att vara lite dramatisk, att leda till det västerländska samhällets undergång, därför att det kväver människors välmående och lycka.
Det här kommer inte att förändras om inte vi själva förändras.
Vi behöver inse att det inte spelar någon roll hur bra vi har det till det yttre, det gör oss inte lyckliga. Det är vi själva levande bevis för.
Lyckan finns inom oss, och det är bara där vi kan hitta den, men vi har alltid ögonen riktade utåt.
Den kan alltså inte heller hittas genom att ränna längs vandringsleder.
Vi bär den alltid med oss, det handlar om att bli medveten om det.
Först då vi inser det kan vi börja uppskatta allt det goda vi har omkring oss, och då vill vi också att andra ska ha det bra.
Just nu sitter jag och uppskattar en öl i Golinhac efter dagens vandringsetapp.
Det har varit en dag med lätt regn under vandringen, även om solen dök upp i slutet.