Vandringen går inte alltid som tåget, på ett rakt spår, på räls.
I går skrev jag att det var första morgonen jag startade och inte hade ont någonstans.
Det var helt sant, men det betyder inte att det var en helt smärtfri dag.
För någon dag sedan ömmade vänster stortå och jag satte ett bandage runt den, och tänkte att det skulle skydda den. I själva verket visade det sig i går kväll att det bara hade dolt hur illa den mådde.
Därför blev det en dag till i Norrköping i dag, för att vila tån. Den varken värker eller gör ont, men den är inte riktigt vacker. Speciellt högre nedre kanten av nagelbandet är lite åtgånget.
Smärtan ligger alltså inte så mycket i tån som i det mentala, i att jag inte kommer framåt.
Gårdagens visdomsord av Mat Hoffman säger ganska mycket om hur det är:
Jag skulle säkert kunna vandra, för det gör som sagt var inte ont, men jag vill inte riskera att göra det värre.
Den här dagen har gått åt till att försöka få tag på botemedel mot tåskadan. Gick sådär, men vi ska se hur det blir. Hade velat ha Regulat, men det gick inte att uppbåda i Norrköping.
Vila är säkert det effektivaste, och som det ser ut just nu blir det Norrköping även i morgon. Tår och fötter behöver vara i skick för att fungera hela vägen, och att spendera någon dag på att låta dem läka gör det bara mera sannolikt att jag når hela vägen.
I övrigt går det ingen nöd på mig, utan här finns det mesta jag behöver. Dock på visst gångavstånd.
Det blev en del gående i dag med, men då i sandaler för att undvika tryck på tån.
På kampanjsidan utlovar jag även dikter under resans gång. Haiko är en japansk diktform som är lite kul, i och med att den är på bara tre rader.
Tror det finns några slags ”regler” för hur en haiko ska framställas, så därför kallar jag inte mina treradare för haikos, utan för haikoinspirerade.
De ska gärna fånga ögonblicket, eller det som sker i stunden.
I morse föddes följande tre rader:
Regn mot tältduken.
Ligger och lyssnar.
Dropp, dropp, dropp, dropp…
Kommentera