Har du någon gång tappat bort någon i en folksamling, och kommit fram till att det bästa sättet att återfinna personen är att stå stilla på ett ställe?
Förr eller senare dyker då personen upp, medan om du springer och letar är risken stor att ni går förbi varandra.
På samma sätt fungerar det i livet.
Vi springer omkring och söker någonting, medvetet eller omedvetet söker så gott som alla någonting.
Vi kanske inte ens vet vad vi söker, men något söker vi. Vi söker det i arbete, i förhållanden, i pengar, i makt, i status, i prestationer, i att vinna den ena eller den andra tävlingen eller genom tankar. Överallt springer folk och söker, en söker här och en annan söker där. Vi har vänt upp och ner på hela världen i vårt sökande.
Och ibland tror vi att vi funnit vad vi söker, bara för att en stund senare inse, att nej det här var inte heller vad jag sökte.
Vi finner mycket, både det ena och det andra, och det tredje, men inte det vi verkligen söker.
Kanske är det så att vi inte finner det vi söker därför att vi inte kan finna det genom att söka? Kanske är det så att vi i allt sökande springer förbi eller snarare ifrån det vi söker?
Därför att det vi söker i själva verket redan finns här, vi ser det bara inte för allt vårt sökande.
Precis som människan vi tappat bort i folkmassan kommer till oss om vi står stilla, kommer också det vi söker i livet till oss i stillheten, när vi slutar springa och söka och i stället stannar upp och iakttar.
Men hur kan vi stå stilla då hela världen omkring oss rusar på och skapar virvelvindar som sliter oss med i sitt virvlande? För att kunna stå stilla behöver vi ha starka rötter.
Kommentera