Hunden kallas för människans bästa vän.
Men det var någon som frågade om även det omvända gäller; är människan också hundens bästa vän?
För vad gör människan med sin bästa vän? Jo, håller den i koppel och inhägnader.
Så behöver man kanske göra, för hunden är ursprungligen ett vilt djur, och släppte man den fri skulle människan snart vara rädd för den.
Det här är ändå inte en text om människan och hunden, utan det var bara en introduktionsbild som leder fram till en större bild som gäller människan i ett vidare sammanhang.
För är det inte så att som människan behandlar hunden, håller den kopplad eller inhägnad, behandlar hon också sina mänskliga vänner, både barn, vänner och partners?
Hon håller dem i koppel, ofta ett stramt sådant, så att de inte ska gå för långt bort, inte bokstavligt i koppel men mentalt, ibland även med fysiska medel.
Det betyder att hon begränsar deras frihet.
Och hur kan en begränsad frihet kallas kärlek?
Kärleken är, precis som hunden, ett vilt djur, vars sanna natur är frihet.
Finns det något människan är mera rädd för än frihet, det fria och vilda? Vi talar om frihet, men samtidigt vill vi ha kontroll och de här två går inte ihop. Vi försöker kontrollera friheten genom att sätta koppel på den och på andra sätt begränsa den, men då handlar det inte längre om verklig frihet.
Den verkliga friheten är fri och vild. Allt det som är äkta är fritt och vilt.
Så är det med kärleken, så är det med livet, så är det med oss själva.
Kommentera