Jag var lite tveksam till att ta med det där om att skratta åt att vi kallar oss civiliserade i förra texten.
Det finns människor som kan ta illa upp över sådant.
Men jag lät det stå kvar, om man inte har så mycket självinsikt att man kan skratta åt sin egen bristfällighet må man stå sitt kast.
Vi kan inte leva om vi hela tiden ska vara rädda för att trampa någon på tårna, men många av dagens människor är så känsliga. De är som prinsessor på ärten, eller prinsar på ärten för den delen.
De verkar uppväxta i någon slags skyddad verkstad, där de själva står över allt negativt och på samma gång tar åt sig allt, varenda felaktig blick, felaktigt ord eller uttryck blir en attack direkt mot dem själva.
Det är en uppmålad idyllisk bild där vi ska vara snälla och vänliga mot varandra, och allt annat är en attack mot en själv.
Det är klart att vi ska vara snälla och vänliga mot varandra och det är inget fel i att vara känslig, men det finns en gräns där det blir absurt. Världen och livet är inte sådana att de alltid stryker oss medhårs. Det ska vi vara tacksamma över, för utan utmaningar och motgångar kan vi inte växa som människor.
Livet för inte till oss människor och situationer för att det vill attackera oss, utan för att vi ska kunna lära oss något.
Det är en annan sak om det är systematiska attacker eller mobbning, men det är inte det jag syftar på här, utan helt vanliga situationer i livet. Sådant som egentligen bara sker i rent oförstånd, men som man sedan målar upp till något mycket större än det är.
Mycket av det här att vi tar åt oss bottnar i att vi saknar självdistans, och tar oss själva på så stort allvar. Som jag skrivit tidigare är vi människor lustiga varelser, och att kunna skratta åt sig själv är något av det mest befriande som finns.
Ifall vi någon gång faktiskt blir (verbalt) attackerade finns det två sätt att svara på som tar udden ur de flesta attacker, att antingen möta attacken med humor eller med ignorans. Att ta fram sitt eget svärd (av ord) och gå till motattack är ett säkert sätt att hålla liv i attackerna.
För att kunna svara med humor eller ignorans krävs det att vi har åtminstone en viss självdistans, och inte bara reagerar automatiskt utgående från någon vanemässig föreställning om att vi är ett offer för en dum värld.