Det talas ibland om visdom som något uråldrigt.
Något för ett antikprogram på TV att belysa. Antikens visdom.
Visa människor uppfattas kanske som långskäggiga män. Eller så är det bara en fördomsfull bild jag har.
Visdomen är förvisso uråldrig, men den är samtidigt purung.
Den är evigt närvarande.
Den är inget som fanns enbart förr i tiden.
Den är närvarande här och nu.
Men vi missar den hela tiden därför att vi inte är vana att lägga märke till den.
Det var som någon sa att det kan sitta en dinosaurie bakom din rygg, men den existerar inte i din värld därför att du inte ser den.
På samma sätt är det med visdomen, bara med den skillnaden att den inte sitter bakom vår rygg utan den ligger mitt framför våra ögon.
Ändå kan vi inte se den, för den är inte synlig för vår vanliga blick.
Vi måste stanna upp, och vara tysta och stilla, då kan det hända att den visar sig för oss.
Till visdomen hör tacksamhet. Eller möjlighet till tacksamhet. Tom, du får en uppgift nu. Vad tackar du för i detta ögonblick? Du får behålla svaret som din hemlighet.
Först och främst tackar jag dig Ole för den här påminnelsen! För så är det naturligtvis att möjligheten till tacksamhet hör till visdomen. Finns också mycket annat jag är tacksam för, men det uttrycker jag i tysthet.
Kan ändå skicka stafettpinnen vidare till andra som eventuellt läser det här. Vad tackar du för i detta ögonblick?