Livet är inte ett problem att lösa, det är en verklighet att leva.
Det här är ingen ny tankegång, men det kan finnas skäl att påminna om den.
Livet hade inga problem innan det utvecklade arten människa. Det är vi som fört in alla problem som finns.
Livet självt är problemlöst.
Det bjuder oss den ena situationen efter den andra, i en aldrig sinande ström. Det är vi som sätter etiketter på dessa situationer.
En del situationer kallar vi positiva, andra negativa, en del tankar och känslor kallar vi positiva, andra negativa.
Det är i allmänhet det negativa vi upplever som problem, men i själva verket är det negativa precis lika naturligt som det positiva. Det positiva kan inte ens existera utan det negativa.
Så vill vi undvika problem och bekymmer är det bara att vi slutar skapa dem, slutar se en del av verkligheten som ett problem.
Det finns bara mer och mindre krävande situationer, som vi antingen kan göra något åt eller inte.
Varför skapar vi människor då så många problem åt oss?
Av ren kärlek.
Vi är ofta mera förälskade i våra problem än i våra nära och kära. De nära och kära kan vi lämna för några timmar eller dagar, men våra problem bär vi alltid med oss. Vi kan ibland glömma problemen för en stund, men rent fysiskt är de aldrig längre än en tanke bort.
Vi älskar problemen för vad de ger oss. De ger oss en del av vår identitet, de ger oss något att sysselsätta oss med, de ger oss något att fylla vår tomhet med.
Och vi är så förälskade i problemen att vi inte kan lämna dem, vi håller dem så nära oss vi kan, våra tankar går ständigt till dem, vi föder dem och göder dem och ger dem näring.
Trots att det i själva verket är som att peta i ett öppet sår. Ett sår som vi ständigt petar i hålls öppet, och ett problem vi ger näring hålls levande.
Det är vi själva som både skapar och håller liv i samtliga problem vi har. Ingen annan.
I den insikten finns åtgärderna för att lösa varje problem.
Kommentera