Den allmänna debatten, nyheterna, larmet kan göra en människa deprimerad.
Det kan ge en uppfattningen att dumheten helt har tagit över världen.
Så illa är det ändå inte.
Därför att under allt detta muller och buller smyger visdomen framåt i tysthet.
Den väcker inga stora rubriker, den står inte och ropar ut sina ”sanningar” till massorna.
Visdomen arbetar inte genom argumentation, den är sitt eget argument.
Där dumheten försöker argumentera och deklarera står visdomen tyst och visar enbart genom sitt varande vägen.
Där dumheten är en vindflöjel som vänder sig efter vinden står visdomen stadigt med rötterna djupt i existensen och evigheten.
Dumheten behöver argument, därför att den inte har sanningen, den står och ropar, vi har rätt, ni har fel, den lever på konflikter, den lever på egot, den är högljudd och den lever på de stora orden.
Dumheten försöker styra världen, medan visdomen vet att världen existerar inom var och en av oss och att det bara är därifrån den kan styras.
Visdomen är människans naturliga tillstånd, därför att den är det naturliga tillståndet för allt som existerar, men människan har separerat sig från naturen.
Hon söker svaren överallt i världen, och världen ger henne svar i argument och deklarationer. Världen är aldrig tyst, den står alltid redo med ett svar.
Visdomen finns inte i världen, den finns hos individen, den finns i naturen, den finns i tystnaden.
Under all dumhetens larm ligger visdomen och bara väntar på att människor ska lära sig att lyssna till den.
Och det finns de som lyssnar.
Visdomen växer, men det sker i det tysta.
Ibland behöver vi stanna upp och lyssna bortom larmet för att inse det.
Kommentera