Ur föregående text;
Det är inte alls naturligt för människan att vara flitig och duktig, det är bara något som någon fått henne att tro, att hon måste bevisa sitt värde genom arbete.
Människan är snarare lat och bekväm. Varför skulle hon annars komma på nya sätt att underlätta saker och ting i sin vardag? Varför skulle hon annars se mera fram emot ledigheten än mot arbetet?
Det här med att vi måste visa oss flitiga och duktiga gör att vi både bränner ut oss själva, och de naturresurser som är förutsättningen för vår överlevnad, och samtidigt bränner vi ut och förstör den jord som är vårt hem.
Det är en av livets paradoxer. För samtidigt som vi försöker visa oss flitiga och duktiga, är det just av lathet och bekvämlighet vi fortsätter springa runt i ekorrhjulet. Därför att det är lättare att fortsätta i det gamla spåret än att bryta sig loss och ta en ny väg.
Vi behöver hitta vägen mitt emellan dessa, kreativitetens väg, för det är i kreativiteten vi uttrycker det mest naturliga.
Kreativiteten finns varken i flitighet och duktighet eller i lathet och bekvämlighet, utan den finns i en naturlig avslappning.
Det är ofta när vi slappnar av som vi är som mest kreativa. Ibland när jag lägger mig på soffan och släpper allt kommer kreativiteten och formligen hoppar på mig.